Och hon sjunger "We're the f**king best"
För ett tag sen hade jag kontakt men en kille som jag utbytte en del konversationer med, utan att avslöja för mycket så är han en gymnasiestudent bosatt i Märsta. Musiksmaken består av artister som Ke$ha, Pink och storfavoriten Lady Gaga. Det är väl egentligen inget konstigt med det, inte på pappret i alla fall. Dock om vi går in i själva "mötet" men denna kille så kan man analysera detta lite djupare och hitta trådar som inte fanns där från början. I texten heter han Gabriel.
Vid en första anblick av hans sätt att hantera orden så lägger jag personligen märke till ett lite mindre vokabulär samt ett mer ungdomligt språk, utsvängande meningar och längre utläggningar är inte något vanligt. En ganska nedlåtande ton existerar också när jag börjar använda mina utläggningar och kanske lite mer komplicerade ord (som jag själv har i vardagsbruk), lite som att jag inte riktigt är den typen han är van att prata och umgås med. Jag får en fråga om hur gammal jag är, "Jag är 94:a" är mitt svar. Det råkar vara så att Gabriel (Som själv är född 1993) har ett stort hat mot de som är födda detta år. Jag får därför höra vaga antydningar på att jag är sämre än honom. Jag själv som har ett ganska dålig självförtroende tycker detta är jobbigt och lägger vikten på att försöka försvara mig, dock utan att angripa.
Vid senare tillfällen har jag själv angripit honom med ganska starka antydningar, meningar som "Men det min personlighet saknar väger mitt utseende upp" och "Jag är i alla fall snyggast, oavsett vad du säger" återkommer i de flesta sammanhang. Det är dock inte förrän Gabriel kopplar in uttrycket "Men jag är born this way, för du vet god makes no mistakes" som jag kopplar till musikens värld. Detta på grund av att texten är tagen ifrån den kommande singeln av Lady Gaga, en låt som man på titeln "Born this way" kan förstå handlar om att vara stolt över sig själv.
Vid en första anblick av hans sätt att hantera orden så lägger jag personligen märke till ett lite mindre vokabulär samt ett mer ungdomligt språk, utsvängande meningar och längre utläggningar är inte något vanligt. En ganska nedlåtande ton existerar också när jag börjar använda mina utläggningar och kanske lite mer komplicerade ord (som jag själv har i vardagsbruk), lite som att jag inte riktigt är den typen han är van att prata och umgås med. Jag får en fråga om hur gammal jag är, "Jag är 94:a" är mitt svar. Det råkar vara så att Gabriel (Som själv är född 1993) har ett stort hat mot de som är födda detta år. Jag får därför höra vaga antydningar på att jag är sämre än honom. Jag själv som har ett ganska dålig självförtroende tycker detta är jobbigt och lägger vikten på att försöka försvara mig, dock utan att angripa.
Vid senare tillfällen har jag själv angripit honom med ganska starka antydningar, meningar som "Men det min personlighet saknar väger mitt utseende upp" och "Jag är i alla fall snyggast, oavsett vad du säger" återkommer i de flesta sammanhang. Det är dock inte förrän Gabriel kopplar in uttrycket "Men jag är born this way, för du vet god makes no mistakes" som jag kopplar till musikens värld. Detta på grund av att texten är tagen ifrån den kommande singeln av Lady Gaga, en låt som man på titeln "Born this way" kan förstå handlar om att vara stolt över sig själv.
Här lämnar vi Gabriel, för det här spåret med musik är ganska intressant. Kan musiksmaken säga mycket om hur personen ser på sig själv i fråga? Mina egna favoritlåtar har textrader som "I was unwanted in a world that with my hands helpt to build" och "Jag har blivit äldre saknar glöd, det rår jag inte för", och jag kan ju själv medge att jag kanske inte är världens gladaste människa. Men om Gabriel lyssnar in sig på musik där de sjunger "And the party won't start until i walk in", kan detta kanske visa att han har lite bättre självförtroende?
Musik är ett sätt många av oss använder för att identifiera sig själv, en grupp fans för ett band eller en viss stil som håller de med samma tankar samman. Musik kan vara förödande för ens självbild eller ge en egoboost när man behöver det. Den där tanken att gå in på en klubb till världens we-are-so-awesome-that-the-boys-and-the-girl-won't-stop-stare-låt, den lockar faktiskt med tanken på den känslan man kan uppnå. Lyckan i att se sig själv lite oövervinnerlig. Hellre det än att gå med tunga steg till samma klubb och inse att man kommer vara lika ensam och full av ångest hela kvällen. Alla är rikare, dansar bra, ser bättre ut och har fler vänner, man själv står i hörnet bara för att slippa säga att man satt hemma en fredag.
Vad spelas förresten på en klubb? Är det musik där de sjunger om olycklig kärlek, eller är det om att man ska ösa på som om morgondagen inte fanns? Det sista alternativet låter mer rimligt, just av den anledningen att det ger självförtroendet en stor skjuts upp. Och vart jag vill komma med det här är ju att vi söker oss till den miljö för den sinnesstämning vi ligger i. Självklart lyssnar du inte på "Du & jag döden" när du känner dig snygg och glamorös, och självklart passar det inte att lyssna på musik om lycka när man ligger i sängen och dör av ensamhet.
Jag har komponerat två kortare spellistor, en för högmod och en för självhat. Vilken känner du igen dig i?
Poängsätt gärna på en skala ett till tio på båda och kommentera.
/Emil
Kommentarer
Trackback