I bloggar,tidningar, hemsidor och överallt på nätet finns det där; narcissismen
I våra tankar och i oss själva. Det vi vet, vi gillar att ha uppmärksamhet, vi vill blir sedda, vill veta att vi är viktiga och vi vill att folk ska märka när vi gör något ordinärt.
Men varför njuter vi av det såmycket egentligen?

Jag börjar tänka på allt det vi gör för att få synas och för att verka unika. På bloggar skriver vi om det vi gör.
Det vi gör som är unikt och vi eftersträvar alla dom där kommenterarna som ska få oss att känna oss speciella.
På facebook skriver vi vad vi gör för att få uppmärksamhet, vi lägger ut bilder på oss själva för att få dom där kommentarerna;vad fin du är, vad vacker du är, vad speciel du är. Se mig, se mig,se mig.

Hela tiden blickar vi över axeln för att se om det är någon som stirrar och ger oss blickar,
vi köper nya kläder för flera tusen, vi sminkar oss. Säg att jag är vacker. Jag vet att jag är vacker.
Jag vill att du ska säga det till mig. Jag måste höra det för att andas.

Vi kanske inte vill erkänna det, inte alla av oss iallafall. Men inners inne vill vi höra dom där orden,
att vi är någon. Att vi syns.
Men det finns många grader av narcissism, det finns dem som lever med det i skuggan och det finns dem som visar det med en självklarhet.

I media finns det självklara fall, stora bloggare som står med skylten; Jag kan skada alla jag vill, jag är ändå det bästa här. Ni som är där ute, ni är ingenting emot mig.
Alltid är vi under dem, vi läser tidningar för vi vill vara som dom, vi ser filmer och drömmer att få vara som dom.
Ytligheter har erävrat median, med bantingstips, bilder på kändisar som vi strävar efter att bli som, en centimeter smalare, du måste träna mera, ha inte på dig det där, det är fel. Du måste vara rätt.

Krig i irak rör oss inte. Hungernöd och fattigdom. Att människor skjuts på gatorna i länder för att dom vågar stå på sig själva, diktatur i kuba, ondska allt över världen.
Det rör oss inte.
Det som rör oss är dom bilderna i tidningen på pinsmala människor, hur vi ska gå ner i vikt, hur ska jag nå mitt drömyrke, hur ska jag tjäna pengar för att köpa skit jag inte behöver? Det är i våra tankar.

Det jag tänker; det har gått för långt nu. Våran självbild, våran egoism. Det måste vara nog nu.
Vi är inte det vi äger
Vi är inte den bil vi kör
vi är inte hur mycket pengar vi har på banken
vi är inte dom kläderna vi har på oss
vi är inte speciela
vi är en art. Vi är ett slag. Vi är människor

I någon grad, någon dag. Måste vi fatta det.
Alla människor vi ser i tidningen, på den där bloggen. Är som oss. Kött och blod.