Kan inte låta bli att ta upp bloggdrottingen Alexsandra 'Kissie' Nilsson här.

Jag tycker att hela hennes blogg, eller kanske image är lite av ett fenomen. Och ännu ett utmärkt exempel, på just det här med sjävälskan. Bloggar över lag går ju egentligen ut på att visa upp sina bästa utav sig själv. Och sitt liv.

Men den här tjejen tar nog alla pris. Och trotts att alla hennes pr-trick är så pass genomskillniga; med dåligt redigerade ben och ögon. Med bröstoperationer och tuggummirosa, bubblande text. Så fortsätter vi läsa.
I bloggens vardag handlar det mesta om just utseende, såklart hennes egna. Personer hängs ut hit och dit och man känner verkligen hur den här tjejen gör allt för att framstå som en livs levande Barbie.

Ibland undrar jag dock vilka som är dummast. Hon som bygger upp sitt namn till ett nu känt varumärke (och enligt många förstör sitt liv) eller vi; som ständigt skriver in webbadressen och besöker hennes plattform?
För ja, det är pinsamt. Men någonting gör att vi svenskar bara hatälskar allt detta egocentriska.
Vi älskar att snoka omkring i andras liv, se bilder från nattklubbar och framförallt läsa alla dessa inlägg om just kärleken till sig själv.
För vi vet ju hennes kropp knappast ser ut så i den verkliga världen?Vi vet att hon egentligen är en helt vanlig människa, med känslor? Och vi vet att hon antagligen visst äter middag, trotts alla dessa tusen inlägg om bantingspiller och självsvält? Trotts detta räcker med att hon lägger upp en bild på en stor tallrik med mat, och skriver som bildtext "självklart åt jag ingenting av det där.." så är reaktionerna igång.

Vad är det egentligen med oss människor, som slänger ut uppmärksamheten på dem vi hatar? Men samtidigt alltid hungrar efter den själv, brukar jag då fråga mig själv.

---

Lite utdrag från bloggen:




/märta