Narcissos är en myt inom grekisk mytologi om en vacker ung man som var son till flodguden Kefissos. Den unga mannen var så vacker så att vem som än såg honom greps av enorm kärlek av både kvinnor och män. Men han avvisade alla deras kärlek.

En dag fick nymfen Echo( ett form av natuväsen) syn på den unge Narcissos och efter det kunde hon inte släppa taget om honom och tänkte konstant på honom. Echo hade en gång fått ett straff där henne röst förvandlades till ett eko, vilket innebar att hon bara kunde upprepa det sista ordet hon hört. Narcissos jagades nu oavbrutet av henne ute i skogen och varje gång han ropade besvarade hon hans rop med samma ord han sa. En dag gick han vilse i skogen och skrek förtvivlat; "Finns det något där?”

Då svarade Echo: ”här borta!”
Narcissus som aldrig hört ett eko såg sig omkring, han hörde svaret men kunde inte se en
Enda levande varelse. Han tänkte att han måste hört fel och ropade igen: ”visa dig!” och echo svarade: ”du!” Narcissos blev mer och mer förtvivlad och skrek: ”vad hör jag”?
Och Echo svarade : ”jag!” så försatte det, men det var bara Echo som njöt av det.

Efter ett tag blev Narcissus bara arg och irriterad över hennes svar och avvissade än engång
Kärleken. Echo blev då så ledsen att hon gömde sig i sorg och förtvivlan. År gick och hennes kropp tynade bort, samtidigt som hennes hud och blod torkade ut tills hon tillslut bara blev jord och lever än uppe i skogen, ingen ser henne men hon kan bli hörd av alla.

En dag blev kärleksgudinnan Afrodite ursinnig på Narcissos då han avvisat Echos och andra
Varelsers kärlek. Under en jakt kom Narcissus till en källa där han lutade sig över för att dricka av vattnen. Då såg han i vattnet en gudomligt vacker man, som i själva verket var hans egen skepnad. Som straff för sin egoism och lät sig Afrodite som straff göra så att han blev kär i sin egen avbild. Hans öga blev aldrig trött på att se den vackra avbilden, så en dag sträckte han ner sina armar i vattnet för att krama den vackra mannen nere vid vattnet, men han kunde aldrig nå honom. PÅ det sättet plågades han av oändlig längtan och smärta över att aldrig få vara med den han älskade. Han lutade då sitt trötta huvud mot gräset och drog sin sista suck, och där stod en blomma, den vita narcissen, en pingstlilja. Gudarna hade förvandlat honom till en blomma som för alltid skulle påminna om honom, på så sätt dog narkissos av sin kärlek till sig själv.

/ Clara