Vissa säger kändis, andra attentionwhore
Kan inte låta bli att ta upp bloggdrottingen Alexsandra 'Kissie' Nilsson här.
Jag tycker att hela hennes blogg, eller kanske image är lite av ett fenomen. Och ännu ett utmärkt exempel, på just det här med sjävälskan. Bloggar över lag går ju egentligen ut på att visa upp sina bästa utav sig själv. Och sitt liv.Men den här tjejen tar nog alla pris. Och trotts att alla hennes pr-trick är så pass genomskillniga; med dåligt redigerade ben och ögon. Med bröstoperationer och tuggummirosa, bubblande text. Så fortsätter vi läsa.
I bloggens vardag handlar det mesta om just utseende, såklart hennes egna. Personer hängs ut hit och dit och man känner verkligen hur den här tjejen gör allt för att framstå som en livs levande Barbie.
Ibland undrar jag dock vilka som är dummast. Hon som bygger upp sitt namn till ett nu känt varumärke (och enligt många förstör sitt liv) eller vi; som ständigt skriver in webbadressen och besöker hennes plattform?
För ja, det är pinsamt. Men någonting gör att vi svenskar bara hatälskar allt detta egocentriska.
Vi älskar att snoka omkring i andras liv, se bilder från nattklubbar och framförallt läsa alla dessa inlägg om just kärleken till sig själv.
För vi vet ju hennes kropp knappast ser ut så i den verkliga världen?Vi vet att hon egentligen är en helt vanlig människa, med känslor? Och vi vet att hon antagligen visst äter middag, trotts alla dessa tusen inlägg om bantingspiller och självsvält? Trotts detta räcker med att hon lägger upp en bild på en stor tallrik med mat, och skriver som bildtext "självklart åt jag ingenting av det där.." så är reaktionerna igång.
Vad är det egentligen med oss människor, som slänger ut uppmärksamheten på dem vi hatar? Men samtidigt alltid hungrar efter den själv, brukar jag då fråga mig själv.
Lite utdrag från bloggen:
/märta
Narkissos
En dag fick nymfen Echo( ett form av natuväsen) syn på den unge Narcissos och efter det kunde hon inte släppa taget om honom och tänkte konstant på honom. Echo hade en gång fått ett straff där henne röst förvandlades till ett eko, vilket innebar att hon bara kunde upprepa det sista ordet hon hört. Narcissos jagades nu oavbrutet av henne ute i skogen och varje gång han ropade besvarade hon hans rop med samma ord han sa. En dag gick han vilse i skogen och skrek förtvivlat; "Finns det något där?”
Då svarade Echo: ”här borta!”
Narcissus som aldrig hört ett eko såg sig omkring, han hörde svaret men kunde inte se en
Enda levande varelse. Han tänkte att han måste hört fel och ropade igen: ”visa dig!” och echo svarade: ”du!” Narcissos blev mer och mer förtvivlad och skrek: ”vad hör jag”?
Och Echo svarade : ”jag!” så försatte det, men det var bara Echo som njöt av det.
Efter ett tag blev Narcissus bara arg och irriterad över hennes svar och avvissade än engång
Kärleken. Echo blev då så ledsen att hon gömde sig i sorg och förtvivlan. År gick och hennes kropp tynade bort, samtidigt som hennes hud och blod torkade ut tills hon tillslut bara blev jord och lever än uppe i skogen, ingen ser henne men hon kan bli hörd av alla.
En dag blev kärleksgudinnan Afrodite ursinnig på Narcissos då han avvisat Echos och andra
Varelsers kärlek. Under en jakt kom Narcissus till en källa där han lutade sig över för att dricka av vattnen. Då såg han i vattnet en gudomligt vacker man, som i själva verket var hans egen skepnad. Som straff för sin egoism och lät sig Afrodite som straff göra så att han blev kär i sin egen avbild. Hans öga blev aldrig trött på att se den vackra avbilden, så en dag sträckte han ner sina armar i vattnet för att krama den vackra mannen nere vid vattnet, men han kunde aldrig nå honom. PÅ det sättet plågades han av oändlig längtan och smärta över att aldrig få vara med den han älskade. Han lutade då sitt trötta huvud mot gräset och drog sin sista suck, och där stod en blomma, den vita narcissen, en pingstlilja. Gudarna hade förvandlat honom till en blomma som för alltid skulle påminna om honom, på så sätt dog narkissos av sin kärlek till sig själv.
/ Clara
"Vadå, jag måste ju synas lite extra?"
Det första jag kom och tänka på är det lite humoristiska med vårt ämne på den här bloggen, och att Emil (som fixat designen) har länkat båda sina bloggar (och sin twitter..) lite haft diskret vid ena sidan.
Jag undrar om han är ironisk eller bara såg det som en helt naturlig grej? Sitter och småskrattar i min ensamhet gör jag iallafall.
edit: Okej, det var inte så roligt. Dem 'extrafunktionera' syndes tydligen bara för oss inloggade. Jaja, ni fattar grejen
/märta
Då sätter vi igång då..
Är ren utseendefixeringar och komplex som tillexempel hår och smink någonting som bör kopplas till narcissismen?
Om du frågar mig, nej. En självälskan bör inte förväxlas med att vara medveten av sitt yttre.
Men varför får man då alltid dessa suckar och rullande ögon så fort man visar en smula egoism.
Ingen kan väl förneka att det (tyvärr) är så vårt samhälle ser ut idag?
Det finns en fin, men en mycket viktig kant på skillnaderna mellan just självförtroende/självkänsla och just narcissism.
I den här världen är det självklart viktigt att sätta sig i första hand inom många situationer. Att just tro på sig själv, för att komma någonstans. Specifikt inom mediabranschen. Man skulle kunna kalla det för att ”sälja in sig själv”.
Det är dock här det kan vara viktigt att lära sig se igenom vissa bilder vi blir tvungna att måla upp utav oss själva.
Vad är egentligen bara ren marknadsföring och vad är riktiga personlighetsdrag?
För mig är en typisk, modern narcissist någon där verklighetsuppfattningen blivit helt skev. Där varenda tanke och handling som sker är med baktanke endast för att synas, höras och framförallt älskas mer.
Dragen finns nog hos många i vår närhet, men en sann narcissist har jag nog aldrig mött.
”Kärleken till sig själv” det som först dyker upp i mitt huvudet när jag hör ämnet och Wikipedia har valt att förklara syndromet såhär:
”Narcissism betecknar i modern psykologi en mer eller mindre abnorm böjelse för självbespegling, yttre eller inre - en förälskelse i den egna bilden, den egna personligheten och utmärker sig för överdriven känsla av betydelse och överlägsenhet.
Narcissism förekommer också som en psykologisk affekt, en så kallad narcissistisk personlighetsstörning. De som har personlighetsstörningen narcissism vill stå i centrum och vill gärna bekräftas att den är bäst.
Några punkter som tyder på att narcissism är:
* Motsatta självbilden; grandiositet självförakt
* Mycket egenkär och fokuserad på sig själv
* Allt det positiva med sig själv - överdrivs.
* Han/hon söker ständigt bekräftelse för det positiva”
Det finns även övertydlig historia om just detta. Myten handlar då om Narkissos som i större drag blir förälskad i sin egen spegelbild. Förblindad är också ett ord jag tycker att man kan använda. För jag tror det är vad som händer; när ens självupptagna sida går helt över styr.
Men just den historian kommer vi dock ta upp grundligare i ett eget inlägg lite senare.
/Märta
