Kortfilm
Och hon sjunger "We're the f**king best"
För ett tag sen hade jag kontakt men en kille som jag utbytte en del konversationer med, utan att avslöja för mycket så är han en gymnasiestudent bosatt i Märsta. Musiksmaken består av artister som Ke$ha, Pink och storfavoriten Lady Gaga. Det är väl egentligen inget konstigt med det, inte på pappret i alla fall. Dock om vi går in i själva "mötet" men denna kille så kan man analysera detta lite djupare och hitta trådar som inte fanns där från början. I texten heter han Gabriel.
Vid en första anblick av hans sätt att hantera orden så lägger jag personligen märke till ett lite mindre vokabulär samt ett mer ungdomligt språk, utsvängande meningar och längre utläggningar är inte något vanligt. En ganska nedlåtande ton existerar också när jag börjar använda mina utläggningar och kanske lite mer komplicerade ord (som jag själv har i vardagsbruk), lite som att jag inte riktigt är den typen han är van att prata och umgås med. Jag får en fråga om hur gammal jag är, "Jag är 94:a" är mitt svar. Det råkar vara så att Gabriel (Som själv är född 1993) har ett stort hat mot de som är födda detta år. Jag får därför höra vaga antydningar på att jag är sämre än honom. Jag själv som har ett ganska dålig självförtroende tycker detta är jobbigt och lägger vikten på att försöka försvara mig, dock utan att angripa.
Vid senare tillfällen har jag själv angripit honom med ganska starka antydningar, meningar som "Men det min personlighet saknar väger mitt utseende upp" och "Jag är i alla fall snyggast, oavsett vad du säger" återkommer i de flesta sammanhang. Det är dock inte förrän Gabriel kopplar in uttrycket "Men jag är born this way, för du vet god makes no mistakes" som jag kopplar till musikens värld. Detta på grund av att texten är tagen ifrån den kommande singeln av Lady Gaga, en låt som man på titeln "Born this way" kan förstå handlar om att vara stolt över sig själv.
Vid en första anblick av hans sätt att hantera orden så lägger jag personligen märke till ett lite mindre vokabulär samt ett mer ungdomligt språk, utsvängande meningar och längre utläggningar är inte något vanligt. En ganska nedlåtande ton existerar också när jag börjar använda mina utläggningar och kanske lite mer komplicerade ord (som jag själv har i vardagsbruk), lite som att jag inte riktigt är den typen han är van att prata och umgås med. Jag får en fråga om hur gammal jag är, "Jag är 94:a" är mitt svar. Det råkar vara så att Gabriel (Som själv är född 1993) har ett stort hat mot de som är födda detta år. Jag får därför höra vaga antydningar på att jag är sämre än honom. Jag själv som har ett ganska dålig självförtroende tycker detta är jobbigt och lägger vikten på att försöka försvara mig, dock utan att angripa.
Vid senare tillfällen har jag själv angripit honom med ganska starka antydningar, meningar som "Men det min personlighet saknar väger mitt utseende upp" och "Jag är i alla fall snyggast, oavsett vad du säger" återkommer i de flesta sammanhang. Det är dock inte förrän Gabriel kopplar in uttrycket "Men jag är born this way, för du vet god makes no mistakes" som jag kopplar till musikens värld. Detta på grund av att texten är tagen ifrån den kommande singeln av Lady Gaga, en låt som man på titeln "Born this way" kan förstå handlar om att vara stolt över sig själv.
Här lämnar vi Gabriel, för det här spåret med musik är ganska intressant. Kan musiksmaken säga mycket om hur personen ser på sig själv i fråga? Mina egna favoritlåtar har textrader som "I was unwanted in a world that with my hands helpt to build" och "Jag har blivit äldre saknar glöd, det rår jag inte för", och jag kan ju själv medge att jag kanske inte är världens gladaste människa. Men om Gabriel lyssnar in sig på musik där de sjunger "And the party won't start until i walk in", kan detta kanske visa att han har lite bättre självförtroende?
Musik är ett sätt många av oss använder för att identifiera sig själv, en grupp fans för ett band eller en viss stil som håller de med samma tankar samman. Musik kan vara förödande för ens självbild eller ge en egoboost när man behöver det. Den där tanken att gå in på en klubb till världens we-are-so-awesome-that-the-boys-and-the-girl-won't-stop-stare-låt, den lockar faktiskt med tanken på den känslan man kan uppnå. Lyckan i att se sig själv lite oövervinnerlig. Hellre det än att gå med tunga steg till samma klubb och inse att man kommer vara lika ensam och full av ångest hela kvällen. Alla är rikare, dansar bra, ser bättre ut och har fler vänner, man själv står i hörnet bara för att slippa säga att man satt hemma en fredag.
Vad spelas förresten på en klubb? Är det musik där de sjunger om olycklig kärlek, eller är det om att man ska ösa på som om morgondagen inte fanns? Det sista alternativet låter mer rimligt, just av den anledningen att det ger självförtroendet en stor skjuts upp. Och vart jag vill komma med det här är ju att vi söker oss till den miljö för den sinnesstämning vi ligger i. Självklart lyssnar du inte på "Du & jag döden" när du känner dig snygg och glamorös, och självklart passar det inte att lyssna på musik om lycka när man ligger i sängen och dör av ensamhet.
Jag har komponerat två kortare spellistor, en för högmod och en för självhat. Vilken känner du igen dig i?
Poängsätt gärna på en skala ett till tio på båda och kommentera.
/Emil
Värre än bara Barbies
Klickade mig runt på diverse feministiska bloggar och hittade bla denna. Filmat från en föräsing där jag tycker Jean Kilbourne som hon heter, så tydligt visar hur våra ideal spårar iväg från oss. Och snart blir så pass digitala så dem blir ouppnårliga för oss.
Tycker hon tydligt visar med välkända annonser och TV-reklamer medias bild av kvinnor. Genom att främja kreativa och produktiva dialogen, uppmanar hon tittarna att se på kända bilder på ett nytt sätt, som rör sig och ger dem befogenhet att vidta åtgärder. Att reagera och själva inse vad det är som händer.
/märta
Mina tankar
I bloggar,tidningar, hemsidor och överallt på nätet finns det där; narcissismen
I våra tankar och i oss själva. Det vi vet, vi gillar att ha uppmärksamhet, vi vill blir sedda, vill veta att vi är viktiga och vi vill att folk ska märka när vi gör något ordinärt.
Men varför njuter vi av det såmycket egentligen?
Jag börjar tänka på allt det vi gör för att få synas och för att verka unika. På bloggar skriver vi om det vi gör.
Det vi gör som är unikt och vi eftersträvar alla dom där kommenterarna som ska få oss att känna oss speciella.
På facebook skriver vi vad vi gör för att få uppmärksamhet, vi lägger ut bilder på oss själva för att få dom där kommentarerna;vad fin du är, vad vacker du är, vad speciel du är. Se mig, se mig,se mig.
Hela tiden blickar vi över axeln för att se om det är någon som stirrar och ger oss blickar,
vi köper nya kläder för flera tusen, vi sminkar oss. Säg att jag är vacker. Jag vet att jag är vacker.
Jag vill att du ska säga det till mig. Jag måste höra det för att andas.
Vi kanske inte vill erkänna det, inte alla av oss iallafall. Men inners inne vill vi höra dom där orden,
att vi är någon. Att vi syns.
Men det finns många grader av narcissism, det finns dem som lever med det i skuggan och det finns dem som visar det med en självklarhet.
I media finns det självklara fall, stora bloggare som står med skylten; Jag kan skada alla jag vill, jag är ändå det bästa här. Ni som är där ute, ni är ingenting emot mig.
Alltid är vi under dem, vi läser tidningar för vi vill vara som dom, vi ser filmer och drömmer att få vara som dom.
Ytligheter har erävrat median, med bantingstips, bilder på kändisar som vi strävar efter att bli som, en centimeter smalare, du måste träna mera, ha inte på dig det där, det är fel. Du måste vara rätt.
Krig i irak rör oss inte. Hungernöd och fattigdom. Att människor skjuts på gatorna i länder för att dom vågar stå på sig själva, diktatur i kuba, ondska allt över världen.
Det rör oss inte.
Det som rör oss är dom bilderna i tidningen på pinsmala människor, hur vi ska gå ner i vikt, hur ska jag nå mitt drömyrke, hur ska jag tjäna pengar för att köpa skit jag inte behöver? Det är i våra tankar.
Det jag tänker; det har gått för långt nu. Våran självbild, våran egoism. Det måste vara nog nu.
Vi är inte det vi äger
Vi är inte den bil vi kör
vi är inte hur mycket pengar vi har på banken
vi är inte dom kläderna vi har på oss
vi är inte speciela
vi är en art. Vi är ett slag. Vi är människor
I någon grad, någon dag. Måste vi fatta det.
Alla människor vi ser i tidningen, på den där bloggen. Är som oss. Kött och blod.
I våra tankar och i oss själva. Det vi vet, vi gillar att ha uppmärksamhet, vi vill blir sedda, vill veta att vi är viktiga och vi vill att folk ska märka när vi gör något ordinärt.
Men varför njuter vi av det såmycket egentligen?
Jag börjar tänka på allt det vi gör för att få synas och för att verka unika. På bloggar skriver vi om det vi gör.
Det vi gör som är unikt och vi eftersträvar alla dom där kommenterarna som ska få oss att känna oss speciella.
På facebook skriver vi vad vi gör för att få uppmärksamhet, vi lägger ut bilder på oss själva för att få dom där kommentarerna;vad fin du är, vad vacker du är, vad speciel du är. Se mig, se mig,se mig.
Hela tiden blickar vi över axeln för att se om det är någon som stirrar och ger oss blickar,
vi köper nya kläder för flera tusen, vi sminkar oss. Säg att jag är vacker. Jag vet att jag är vacker.
Jag vill att du ska säga det till mig. Jag måste höra det för att andas.
Vi kanske inte vill erkänna det, inte alla av oss iallafall. Men inners inne vill vi höra dom där orden,
att vi är någon. Att vi syns.
Men det finns många grader av narcissism, det finns dem som lever med det i skuggan och det finns dem som visar det med en självklarhet.
I media finns det självklara fall, stora bloggare som står med skylten; Jag kan skada alla jag vill, jag är ändå det bästa här. Ni som är där ute, ni är ingenting emot mig.
Alltid är vi under dem, vi läser tidningar för vi vill vara som dom, vi ser filmer och drömmer att få vara som dom.
Ytligheter har erävrat median, med bantingstips, bilder på kändisar som vi strävar efter att bli som, en centimeter smalare, du måste träna mera, ha inte på dig det där, det är fel. Du måste vara rätt.
Krig i irak rör oss inte. Hungernöd och fattigdom. Att människor skjuts på gatorna i länder för att dom vågar stå på sig själva, diktatur i kuba, ondska allt över världen.
Det rör oss inte.
Det som rör oss är dom bilderna i tidningen på pinsmala människor, hur vi ska gå ner i vikt, hur ska jag nå mitt drömyrke, hur ska jag tjäna pengar för att köpa skit jag inte behöver? Det är i våra tankar.
Det jag tänker; det har gått för långt nu. Våran självbild, våran egoism. Det måste vara nog nu.
Vi är inte det vi äger
Vi är inte den bil vi kör
vi är inte hur mycket pengar vi har på banken
vi är inte dom kläderna vi har på oss
vi är inte speciela
vi är en art. Vi är ett slag. Vi är människor
I någon grad, någon dag. Måste vi fatta det.
Alla människor vi ser i tidningen, på den där bloggen. Är som oss. Kött och blod.
/clara
Narcissistiska erkännande
- Det händer flera gånger att jag seriöst säger "vänta jag ska bara spegla mig" och försvinner in på toaletten
- En gång slutade jag gilla en kille för att han färgade håret. Jättefult.
- Jag har suttit och tänkt tanken "Tänk vad tråkigt mitt liv skulle vara om jag inte fanns i det"
- Jag mår bra av fula människor
/anonym
"Vänta, jag glömde min rumpa. Kommer snart!"
Klickar mig in på aftonbladet.se och finner detta på förstasidan. Jag vet inte om det är så att vi svenska fått nog av oroligheterna i Egypten, eller om ytligheten faktiskt tagit steget längre och nu gått totalt över styr.
Bara i dem första raderna nämns ord som antingen "benigt" eller "snygga och "kurviga".
Ingenstans i detta mediasamhälla nämns begreppet normalt (som iochförsig inte finns, men ni fattar grejen..)
Lätt tolkas det som att du aningen måste leva på barnmatsburkar och gå ned tjugo kilo, eller som i det här fallet; skaffa dig en vadderad trosa för att komma med det allra senaste.
Modevärlden har tagit sig ännu ett steg, och det handlar inte längre om det senaste från catwalken eller att kunna kalla sig fashionista. Nej, nu ska vi även fejka, transformera våra kroppar till någonting vi egentligen inte har.
Men hur kul kan det då vara att glassa runt i sommarvärmen med 1, en svettig bakdel och 2, få blickar efter sig, pga någonting som inte ens är du?
Är detta svaret på att höja tjejernas självkänsla? Att ge dem svaret; köp en "Bump-A-Booty" från någon så löjligt företagsnamn som 'Pure Style Girlsfriends', dra in magen och lev livet! Skulle inte tro det.
Tanken slår mig också hur väl detta kan fungera. För jag känner bara att vi kvinnor förtrycker oss själva genom en sådan sak. Om te.x jag var partnern skulle jag knappast finna det sexiga i att på kvällen se rumpan falla mot golvet. Ytligheten överskattas och det är som om vi själva gör detta till en för stor sak.
Om detta kommer bli en ny trend? Det vet jag inte än, men kan ju säga att det knappast skulle förvåna mig. Och om jag någon dag ser en sån här rumpa framför mig i rulltrappan ska jag skratta tyst, tycka synd om den stackars bruden och vicka stolt på det lilla beniga som gömmer sig innanför mina jeans.
/märta
